Imorse var jag på ett frukostmöte på Timbro som handlade om livsmedelsalarmismen. Hygienprofessor
Marie-Louise Danielsson-Tham och diverse Timbrofolk menar att media blåser upp faror med livsmedel och ifrågasätter om det verkligen är positivt för folkhälsan. Det kanske bara skrämmer upp folk, menade de. Marie-Louise tyckte att vi borde lita mer på myndigheterna och dess duktiga experter och inte vara så misstänksamma. Jag satt och var ganska provocerad av hela tillställningen även om de hade en del poänger. De stod inte och ljög, men genom att välja ut den fakta som passade deras budskap kunde de presentera en annan bild än den bild jag ser.
Agneta Dreber, VD för Livsmedelsföretagen satt i publiken och körde sin vanliga ”vi har aldrig varit friskare, maten har aldrig varit säkrare, vi blir allt äldre…” och menade att den utvecklingen inte kommer fram i media. Pessimisterna ses alltid som mer seriösa och borde bli mer ifrågasatta, verkade majoriteten i panelen tycka.
Anders Bolling, journalist från DN och författare till boken ”Apokalypsens gosiga mörker” berättade att snabba försämringar är givna nyheter i massmedia, medan långsamma förbättringar är helt omöjliga att få tidningar att skriva om. De må vara sant, men faktum kvarstår att antalet tillsatser och bekämpningsmedel i våra livsmedel ökar och det läggs lite pengar på forskning om sambandet mellan detta och diverse sjukdomar.
Fredrik Stjernberg, Timbro påstod att endast 1% av alla cancerfall anses härröra från bekämpningsmedel och tillsatser i maten. Då undrar jag om det överhuvudtaget går att dra slutsatsen om sådana samband. Tillsatserna och bekämpningsmedlena är så många och kanske ger effekter efter lång tid. Hur gör man bra människotester på tillsatser? Det låter sig inte riktigt göras. Och det finns få som är beredda att investera i sådana projekt. Livsmedelsindustrin tjänar stora pengar på att behålla tillsatserna eftersom det gör produkterna snyggare, mer hållbara, mer lätthanterliga och billigare att producera.
Vänster till höger: Fredrik Johansson (Timbro), Fredrik Stjernberg (docent i teoretisk filosofi), Anders Bolling (journalist på Dagens Nyheter) och Marie-Louise Danielsson Tham (professor i livsmedelshygien och programledare för TV4:s program Rent Hus)
2 kommentarer:
Hej Kicki,
tack för synpunkterna på vårt seminarium, och jag har i varje fall några korta kommentarer till dina frågor.
En grundfråga som ligger bakom de du tar upp (mer om dessa nedan!) är om vi alls kan lita på experterna, eller i vilken grad vi kan lita på dom. Det korta svaret är att vi ska lita på matexperterna i ungefär samma omfattning som vi litar på andra experter. Vi lägger dagligen en ännu större tilltro i händerna på experter på andra områden - det räcker att man tar en tur i bilen, använder en elektrisk apparat, flyger eller dricker kranvatten, osv. Experterna är inte fullkomliga, de har ofta fel, men de arbetar ständigt på att leverera ett så användbart underlag som möjligt för beslut och handlingar. Har de fel, så finns det alltid andra experter som står i kö för att visa att de har fel, så det ligger i hela vetenskapens natur att man systematiskt arbetar på att bli av med felaktigheter och oklarheter.
Men ibland går det fel utan att någon annan expert har klivit in och korrigerat felen. Läkemedelsindustrin är nog värst på det området. Hur är det då på matområdet? Visst finns det mycket fusk med underliga tillsatser, precis som Hemlige Kocken visat. Men vi kan skilja ut de olika konstiga smak- eller konsistenstillsatserna från det jag syftade på i mitt föredrag. Här kan nog alla vara ense med till exempel Mats-Eric Nilsson om att man som konsument inte är så pigg på att bli lurad på olika sätt. Men inte heller Nilsson är principiell motståndare till alla tillsatser i maten. Vissa fyller ett syfte.
jag får fortsätta svaret på nästa kommentar!
/fredrik stj
och här kommer fortsättningen:
Så över till dina specifika frågor om tillsatsernas farlighet, där du skrev "Då undrar jag om det överhuvudtaget går att dra slutsatsen om sådana samband. Tillsatserna och bekämpningsmedlena är så många och kanske ger effekter efter lång tid. Hur gör man bra människotester på tillsatser? Det låter sig inte riktigt göras. Och det finns få som är beredda att investera i sådana projekt. Livsmedelsindustrin tjänar stora pengar på att behålla tillsatserna eftersom det gör produkterna snyggare, mer hållbara, mer lätthanterliga och billigare att producera."
När man försöker ta reda på om en tillsats är farlig går man så att säga från två håll, nerifrån-upp eller uppifrån-ner. Med "nerifrån-upp" menar jag att man startar med ämnet, och försöker lista ut hur farligt det är. Med "uppifrån-ner" menar jag att man startar med vilka sjukdomar som finns i befolkningen, och försöker lista ut vad som kan ha orsakat dessa. Nerifrån-upp är i allmänhet toxikologens område, och då är det framförallt djurförsök som är relevanta här. Då är det ju en rimlig fråga hur man ska kunna dra slutsatser om mänsklig cancer (för det är nästan alltid cancer vi pratar om här) utifrån djurstudier. Därför har man byggt in en extra säkerhetsnivå i farlighetsbedömningen. Anta att ämnet x visar sig ge cancer hos djur (man kan ha testat på olika djur). Då antar man att det är farligt även för människor. Men i vilken mängd blir ämnet farligt? Det man gör är att man tar mängden eller koncentrationen som är farlig och först godtar en tiondel av denna koncentration, för att ta hänsyn till att människor kan vara extra känsliga. Sedan tar man en tiondel av denna mängd/koncentration, för att ta hänsyn till att man kan ha räknat fel på någonting någonstans. Så när man bestämmer farlighet för människor godtar man bara en hundradel av det man misstänker skulle kunna vara farligt för människor.
Uppifrån-ner är epidemiologens område. Så då tittar man på hur det är med sjukdomars utbredning i befolkningen. (Det var så man till exempel upptäckte sambandet mellan rökning och lungcancer). Om vi då håller oss till cancer, så visar det sig ju att cancer inte ökar i befolkningen, åtminstone inte om vi tar hänsyn till att befolkningen har blivit äldre. Det är inte fler 55-åringar som får cancer idag, jämfört med hur det var för 40 år sedan. Vissa cancerformer har ökat (lungcancer hos kvinnor, malignt melanom), men de verkar inte kunna härledas till tillsatser i maten. Andra cancerformer har minskat en smula, och det verkar hänga ihop med bättre mat (mer grönsaker). Så vi har i varje fall inte särskilt starka skäl just nu för att tro att tillsatserna är hälsofarliga. Kan vi (eller rättare sagt experterna) ha fel här? Visst kan vi det, men vi bör då också väga dessa möjliga risker mot de säkra risker det skulle medföra att ta bort alla tillsatser. Man vet redan idag att många naturliga gifter i maten dödar väldigt många (mögel i maten är till exempel väldigt starkt cancerframkallande).
Ja, det blev kanske inte så kort det här, men jag hoppas att du fick några frågetecken uträtade,
hälsar
Fredrik Stjernberg
Skicka en kommentar